Starten på min egen orientering

orientering
Ibland så funderar man tillbaka på hur allt en gång började. Det kan vara ganska klokt att stanna upp en stund och kontemplera det man har varit med om, för det ger perspektiv på tillvaron och insikter om att man har kommit långt på en lång resa. Jag är helt klart en helt annan person än den jag var för bara några år sedan, och då var jag fortfarande en lovande orienterare. Men historien om hur jag började med orientering sträcker sig än längre tillbaka, och det kan vara roligt att berätta lite kort om hur det gick till att jag kom in på den sporten.

Det handlade framför allt om att jag tyckte att det var otroligt tråkigt att springa. På idrotten i skolan så fick vi göra mycket sådant, springa olika distanser och det var tiderna som var det viktiga. Asfaltsväg och asfaltsväg, otroligt tråkigt. Vi fick prova på att springa lite i elljusspår med barkunderlag, men det tog inte heller bort känslan av att det var tråkigt. Jag kände mig helt enkelt uttråkad och vill ha något att göra under tiden.

När det blev dags för friluftsdag valde jag och några kompisar att prova orientering. Jag var väl inte direkt intresserad, och såg det mest som en möjlighet att knalla runt i skogen och snacka, eftersom att det innehöll löpning. Men jag testade i alla fall att springa till första kontrollen och sedan fortsatte jag bara. Jag var fast. Dagen efter kollade jag upp klubbar och på den vägen har det varit.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*